Storlopare.com

För någon dag sedan läste jag om en holländsk undersökning som visade på att de som fildelar musik och film även lägger ner mest pengar på det. Det har nu publicerats en hel del liknande papper under de senaste åren med samma slutsatser. Här är en från Canada. Samma dag som jag läste om den holländska undersökningen, läste jag även att lobbyn i USA vill att det skall stiftas hårdare lagar för spridning av musik och film, för “fildelning är värre än bankrån“.

(Bara som en liten parantes, här är en länk till en rapport från en amerikansk myndighet, U.S. Accountability Office, som sågar upphovsrättslobbyns siffror.)

Efter att ha läst ovannämda artiklar får jag faktiskt uppfattningen att musik -och filmindustrin är väldigt angelägen om att skicka i fängelser alla dem som spenderar mest pengar på deras produkter. Konstigt, säg. Det går dåligt för skivbolagen, kan vi läsa då och då. Undra varför? Kanske är det enda sättet för direktörerna att förklara för aktieägarna varför man inte säljer lika mycket, eller helst mer, än tidigare.
- Ja ni vet, fildelning. Utan fildelning hade vi tjänat tre gånger hela jordens BNP!
- Med tuffare tag och fildelarna i fängelser kommer vi att hamna på grön kvist igen. Allt kommer att bli som förr.

Med alla dem som köper mest musik och film bakom galler, eller med mångmiljonbelopp i skadestånd att betala, så tror jag också att det kommer att gå jättebra för skivbolagen igen.

Det tycks inte vara ekonomiska skäl som styr skivbolagens agerande. Men vad är det då?

Jag börjar misstänka att det är så här; upphovsrättsgrupperna vill inte att något skall kunna skapas i kommersiellt syfte utan deras medgivande. Du kan skriva böcker för skrivbordslådan om du vill, men tänker du sälja något då måste du vara medlem i ett förlag. Samma skall givetvis gälla för film och musik också. Kvalitén måste ju säkerställas för allas vår bästa, och att ingen tar brödet ur munnen på de stackars artisterna som faktiskt försöker överleva på sitt arbete.

Om det inte är ekonomiska skäl som styr bolagens tänk just nu, så måste det ju vara något annat. Ideologi eller inre övertygelse som inte har att göra med pengar? Nja, skulle inte tro det va? Makt och kontroll kanske?

Men för att komma dit måste den illegala fildelningen först utrotas och en kontrollapparat installeras. Något måste göras åt internet.
Och sedan, “så fort piratkopieringen är utrotad så kommer vi att få se nya bättre alternativ“.

Saxat från Christian Engströms blogg:

”Child pornography is great,” the speaker at the podium declared enthusiastically. ”It is great because politicians understand child pornography. By playing that card, we can get them to act, and start blocking sites. And once they have done that, we can get them to start blocking file sharing sites”.

“The speaker was Johan Schlüter from the Danish Anti-Piracy Group, a lobby organization for the music and film industry associations, like IFPI and others.”

Tanken luftas lite då och då, även i Sverige, och nu är det Cecilia Malmström som fäktar för den “goda” saken nere i Bryssel. Men att föreslå censur av internet uppskattas inte av alla och Malmström har fått utstå en hel del kritik för det. Det är bra. Hon har försvarat sig med att censur av barnporr inte kan kallas för censur för att det är barnporr.

Det skall finnas 4 miljoner sajter med barnporr och 750 00 surfare som varje sekund är på jakt efter det. Man tar sig för pannan. Inte så länge sedan trodde jag faktiskt att politikerna hade koll på vad de beslutade om, och att det var vi, fåren i hagen, som inte var riktigt insatta.

Hur kan det finnas flera miljoner sajter med barnporr? Som man känner till? Varför är de inte redan stängda och ägarna fängslade? Hur svårt kan det vara? Men istället så vill man ha censur så att ingen skall hitta till dem. Men de är väl inte så speciellt lätta att hitta nu heller, det är ju inte bara att googla efter det direkt, skulle jag tro. Det olagliga lever redan sitt egna liv i avloppen dit inga vanliga användare ger sig in i. Att censurera sajterna löser inte problemet, det gömmer det bara för oss vanliga användare, som ändå aldrig sett något av det.

Så varför då föreslå censur istället för att stänga sajterna?

”Child pornography is great,” the speaker at the podium declared enthusiastically. ”It is great because politicians understand child pornography. By playing that card, we can get them to act, and start blocking sites. And once they have done that, we can get them to start blocking file sharing sites”.

Så där ja, Aftonbladet har nu kollat fakta och lagt tillbaka artikeln precis som den var från början. Med en förklaring till varför man gjorde det.

För dem av er som ser artikeln som överdriven och gärna vill kolla upp fakta bakom artikeln men ids inte själva söka efter det, så har Emil Isberg en bra samling länkar i sin bloggpost. Läs och begrunda. Bilda er en egen uppfattning.

Det är många som postat Rick Falkvinges debattartikel på sina blogg, den som plockades bort av Aftonbladet för “faktakoll” efter publicering. Jag följer med av princip, inte för att det egentligen behövs, tror jag, för den verkar redan finnas överallt.

Många undrar med mig varifrån denna plötsliga intresse från Aftonbladets sida att granska fakta kommer ifrån. Och det för en debattertikel som redan blivit publicerad. Jag är ju ingen journalist, så jag vet ju inte, men tillhör det inte god journalistik sed att faktakolla artiklar innan publicering?

På Aftonbladets ‘Debattskola‘ står följande att läsa: “Vi läser alla inlägg noga. Ofta föreslår vi ändringar vi tror kan göra resultatet ännu litet bättre. Självklart får du godkänna större ändringar innan vi publicerar ditt inlägg.”

Ricks artikel har alltså blivit nogrant läst, godkänd och publicerad. Sedan bortplockad för “faktakoll”. Hur ser framtiden ut när gamla, obekväma artiklar kan försvinna på “faktakoll” på obestämd tid? Nätupplagor som justeras efter rådande politiska vindar eller starka lobbygrupper?

Hur som helst med det, här kommer den.
———————————————————————————————————-

I dag den 17 april är det ett år sedan domen mot The Pirate Bay föll.

Från att husrannsakan den 31 maj 2006 bröt mot grundlagen, via utredande poliser som mutats helt öppet av storföretagen, till en världspress som häpnade med gapande mun åt korruptionen när det visade sig att domaren satt med i samma intresseorganisation för upphovsrättsskärpning och bestraffning som de åtalande företagen, så är etablissemangets krig mot utmanaren The Pirate bay en skandal från början till slut där det är tydligt att i stort sett alla inblandande har låtit maktdemonstration gå före rätt.

Det börjar vid lunchtid den 31 maj 2006. Femtio poliser går in i serverhallen som bland mycket annat huserar The Pirate Bay och tömmer den på allt som finns där. Många småföretagare står maktlösa och får lägga ner verksamheten när de står utan både servrar och kundregister.

Seriöst – hur ofta ser man en polisinsats med femtio poliser för något riktigt brott? När såg man senast det för en misshandel på stan där folk ligger blodiga på gatan? Det är uppenbart att makten redan från början, från dag ett, skulle markera att det är skillnad på folk och folk.

Alla som har varit i närheten av The Pirate Bay-operatörerna trakasseras. Deras juridiska ombud plockas in för förhör och DNA-registreras (!). En person som bara dejtat en av operatörerna får sina datorer beslagtagna. De ska verkligen markeras som fredlösa. Piratpartiets medlemsantal tredubblas på en vecka.

Men det fungerar inte att måla upp dem som fredlösa, för de är hjältar. Tre dagar senare hålls demonstrationer i hela landet, där PirateBay-operatörerna lyfts fram som vår generations föredömen. En hel generation sluter mangrant upp bakom dem.

Vilket bara irriterar ett enat etablissemang ytterligare.

Upphovsrättskartellerna, med etablissemangets goda minne, håller inte igen med fula tricks. Ett av de mer uppseendeväckande är att en av de utredande polismännen, Keyzer, mutas med ett sexmånaders välbetalt jobb hos Warner Brothers i samband med att polisutredningen avslutas. Warner Brothers är ett av de företag som ligger bakom polisanmälan mot Pirate Bay. Utomlands ses sådant som en solklar polismuta och är därför förbjudet sedan länge. Här i Sverige tycker däremot justitieminister Beatrice Ask bara att det är positivt att polismannen kan kompetensutvecklas utanför poliskåren.

Man tar sig för pannan. Eller förfäras. Eller både och.

Nästan tre år efter razzian den 31 maj 2006, börjar rättegången i Stockholms Tingsrätt. En av operatörerna ställs bland annat till svars för det politiska (!) innehållet i vad han hade sagt vid demonstrationerna efter razzian. Det kan inte vara tydligare att rättegången är politisk från början. När domen faller den 17 april 2009, är det ingen som tror sina ögon. 30 miljoner i skadestånd och ett års fängelse?

Den så kallade Hagamannen dömdes att betala 850 000 till sina offer för nio brutala våldtäkter. Det är strax under 100 000 för en traumatiserande våldtäkt. Här utdöms 30 miljoner för medhjälp till att kopiera 20 låtar, nio filmer och fyra dataspel. Det är ungefär en miljo per verk. För medhjälp till att kopiera. Tio gånger hårdare skadestånd än för en brutal våldtäkt, alltså.

Det blir väldigt tydligt att det är skillnad på folk och folk.

Piratpartiets medlemsantal tredubblas på en vecka. Igen.

Sedan blir det storm i hela världspressen när det visar sig att domaren i målet sitter med i samma intresseorganisation för att stärka och skydda upphovsrätten som de anklagande företagskartellerna. Hela världens media skriver om korruptionen i det svenska Pirate-Bay-målet – för utomlands kallas spadar för spadar. Korruption. Uppenbar korruption i det svenska rättsväsendet, i det mest uppmärksammade målet på hela året. Min telefonsvarare hade frågor från allt mellan BBC och CNN.

I dag har vi kommit fram till april 2010, och i höst ska fallet upp i hovrätten. De åtalade och deras advokater kan bara närvara om den läggs de första veckorna som hovrätten hade erbjudit, tidigt i september. Men hovrätten lyssnade mer på storföretagen och rättegången kommer därför först efter valet den 19 september. Vid det här laget borde inte någon vara förvånad: hela etablissemanget, från politiker till domstolar till rättsväsende, vill sannolikt undvika att ännu en valrörelse handlar om The Pirate Bay.

Historien om etablissemangets krig mot The Pirate Bay är en thriller med korruption, grundlagsbrott, mutor och vänskapsskydd. Det var aldrig en juridisk rättegång, utan har alltid varit en politisk. Uppstudsarna ska markeras som fredlösa till varje pris. Rättssäkerhet och grundläggande rättsprinciper sätts genast åt sidan när någon vågar utmana systemet. Därför måste också situationen lösas politiskt. Därför behövs Piratpartiet i riksdagen, och det mer än någonsin.

För inte så länge sedan skaldade nobelpristagaren Verner von Heidenstam att det är skam och en fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. Frågan är om det inte är mer sant idag än när det skrevs för 111 år sedan.

Rick Falkvingen, Piratpartiets partiledare, hade fått in en debattartikel i Aftonbladet tidigare idag där han gick igenom händelserna kring tillslaget mot The Pirate Bay. Med anledning av årsdagen för tillslaget. Ni kommer ihåg, 50 poliser stormade en serverhall och tog allt oavsett vilka företag som stod som ägare. En av poliserna fick därefter jobb hos Warner (en av parterna i målet) och justitieminister Betrice Ask (var har jag hört det namnet tidigare?) applåderade. Domaren var bästis med företagen som stod bakom åtalet och gav killarna bakom The Pirate Bay 30 miljoner i böter och några år i fängelse. Ja, ungefär så. Ni kommer säkert ihåg.

Som sagt, Falkvinge fick idag debattartikeln publicerad.

Och lika snabbt var den bortplockad. För faktakoll.

Jag undrar vem som tipsade om att alla fakta inte var “rätt”? Jag undrar också om debattartiklar brukar plockas bort för “faktakoll” om någon klagar på innehållet? Debattartiklar alltså, inte vanliga artiklar, för där vet vi ju sedan tidigare att faktakoll inte är en del av konceptet.

Aftonbladet brukar stinka även när den är som bäst men nu verkar någon ha blivit riktigt lös i magen.

Problemet med att rösta på de partier som har svar på alla frågor, är att det är helt omöjligt att veta i slutändan vad partierna kommer att prioritera och vad som  kompromissas bort.

Om vi tänker oss att ett parti har totalt 100% energi att lägga på olika frågor, och den energin späds ut i 50 olika “prioriterade”, viktiga riktningar, då blir det inte mycket kvar för varje enskild fråga. Det visar sig sedan när besluten skall tas och många inte är insatta i frågorna de skall rösta om.

Med PP, och andra fåfrågepartier, kommer all energin att läggas på de få frågor partierna står för. Där finns det inga marginaler att kompromissa bort det man har blivit vald in på. Är man intresserad av frågor kring integritet och kreativitet, om man tycker att det är viktigare än de vanliga viktiga frågorna om små skattejusteringar hit och dit, då finns det inget alternativ till PP.

Ibland får jag en konstig känsla av att kritikerna ser den framtida riksdagen enbart sysselsatt med frågor om integritet, upphovsrätt och patent om Piratpartiet skulle komma in. Ingen skulle längre debattera löneklyftor eller bostadsmarknad. Men riktigt så är det ju inte förstås. Piratpartiet vill komma in för att påverka beslut och föra debatt om integritet, upphovsrätt och patent. De andra partierna får sköta resten bäst de vill. Där är det förmodligen ingen idé att vänta sig något revolutionerande nytänk. Ni kan känna er lugna.

Piratpartiet kanske kommer att gå samma öde till mötes som Miljöpartiet, att den blir en del av den bortkompromissande grå massan som man aldrig vet var man har, men just nu är det rätt att få in PP i riksdagen. Precis som det en gång var rätt att få in Miljöpartiet för att väcka de andra riksdagspartierna intresse för miljön.

De andra partierna kommer med all sannolikhet under valet att betrakta sig själva som integritetens förkämpar. Förr, nu och i framtiden. Men utan Piratpartiet i riksdagen är jag rädd att det kommer att stanna vid tom retorik innan valet. Efter valet är det ju sedan dags att klubba igenom datalagringsdirektivet. Och dömma killarna bakom The Pirate Bay en gång till. Och censurera nätet.

Apple vägrar att ha med möjligheten att spela upp Flash-filer i iPhone eller iPad. Påminner mig om den mörka tiden då alla andra kunde lyssna på mp3-filer förutom oss som använde Mac.

Igår tittade jag på Adobes film om nya CS5 och blev glatt överaskad av att det gick att konvertera Flash till filer som accepteras av iPhone och iPad.

Idag läser jag på BBC att Apple förbjuder utvecklare att använda några andra program än de tre(!) som Apple nu bestämt får användas för att skapa program. Adobes CS5 tillhör inte de tre godkända. För att höja kvalitén, sägs det.

Jag är glad att jag inte köpt någon iPhone och jag tänker inte skaffa mig iPad heller. Jag har sedan länge funderat på att sälja min iPod och köpa något som är lättare att använda. Jag vill kunna öppna min mp3-spelare och lägga till och ta bort filer som jag vill. Bara så enkelt. Inget krångel med att tvingas gå via något program som “smart” bestämmer åt mig.

Av samma anledning har jag slutat att använda Apples iPhoto och använder istället Canons programvara som följde med kameran när jag för över bilder till datorn. Mycket smidigare.

Jag har lagt ut en trailer på den kommande dokumentären.
Den handlar om utlänningar i Japan. Varför de valde att åka dit och hur livet och förväntningarna blev.

Jag har börjat läsa ryska.  Det finns ingen brist på träningstillfällen. Jag testar ibland att läsa några rader av all den spam som blomforumet lockar till sig. Efter att jag banlyste nya registreringar har jag sluppit skräppost angående det, men det verkar fortfarande finnas en och annan ryss kvar i systemet. Jag måste väl radera alla användare innan det blir någon ordning på det. Hoppas alla två som postat riktiga inlägg inte tar illa upp…

Kan det vara så att Vancouver har köpt finalen i ishockey? Ryssarna som skulle vara så bra åkte på stryk av Kanada och USA vann med 6-1 över Finland. Jag bara undrar. Att Sverige skulle göra bort sig, det var ju lite på känn, så där behöver vi inte misstänka något.

Det har varit en riktig fimbulvinter hemma i år. Flera månader under nollan och långa perioder under -20. När jag kom hem från Japan var det nära nollgradigt på nedervåningen och fyra element sönderfrysta. Samtidigt kan vi läsa att vissa forskare vid FN:s klimatpanel IPCC kanske varit lite väl pessimistiska med sina prognoser, och andra manar till sans och försiktighet. Så är det förstås, det är inte mot varmare tider vi går utan en ny istid. Inte ens solen har orkat vara lika aktiv som tidigare. Knappt några norrsken på flera år.

På tal om istid. Jag har inte följt melodifestivalen i år så noga, men vad det verkar av det lilla jag sett så har jag nog inte missat något. Ingen Helena Lindberg, Suzzie Tapper eller Caroline af Ugglas i år. Efter varje misslyckande pratas det om att nästa år, då måste vi tänka nytt. Alcazar?